Tänk vad åren går. Denna lilla sötnos fyller 7 år idag!

Det har varit 7 år av glädje. Jag har lärt mig så himla mycket av dig Etza. Jag har också slitit mitt hår i förtvivlan, när du inte har gjort som jag har tänkt mig. Förmodligen för att jag har varit otydlig eller inte tillräckligt intressant. Men vi har haft jättekul ihop du och jag och jag hoppas att vi får många fina år till att ha kul tillsammans. Det var inte långt ifrån att jag förlorade dig, hjärtat, den 22 februari när du skar dig så illa i tassen att du höll på att förblöda. Men vi red ut den stormen och nu springer du igen. Ibland är du lite stel och ibland går du lite orent och så kommer det nog att vara men du lever och är pigg och glad. Det räcker för mig. Vi ska nog tävla nån gång till i framtiden. I alla fall ett lägrespår hade jag tänkt mig till hösten. Om du vill hjärtat. Det tror jag nog för du älskar att spåra.

HURRA HURRA HURRA FÖR Etza idag!!   

Lillasyster Tea har fått mycket fokus under Etzas sjukskrivning. Vi har tränat mycket och vi har haft fokus på att starta B-prov under våren. För 2 veckor sedan gjorde vi vår debut på ett prov i Tystberga. Tea skötte sig bra men vi gick inte till pris den dagen. Lilla fröken har nämligen fått för sig att det kan vara läskigt att bara kasta sig ut i vattnet sådär utan flytväst och livboj. Detta ledde till att en and inte alls kom in för att Teasan bara stod på strandkanten och försökte få in anden med bara viljan.  Och då kan man ju inte komma med i prislistan

I lördags var det dags igen. Vi åkte till Nyköping för att göra våran andra start. Denna gången hade vi tränat mycket på vattenigångar. Jag kan väl säga som så att vi behöver träna mera. Jag tror att Tea behöver mera rutin och någonstans landa i att markeringar på vatten är lika kul som markeringar på land. Nu gick hon visserligen i fast först skulle hon bara hitta rätt ställe och sen skulle hon ju apportera en pinne som låg i vassen, men sen så hämtade hon anden. Fast jag är fasligt nöjd ändå. Hon fick in båda vattenmarkeringarna, landmarkeringarna gick jättebra, söket fungerade och jag fick alla vilten i hand. Sååå denna gång hamnade vi i prislistan. Nöjda med ett andrapris åkte vi hem. Nu väntar vi till hösten och filar på det som fattas så ska vi nog fixa våran 1a. Innan dess är det unghundsderby, Flatfestival och Flatmästerskap. Det blir en rolig sommar!!

I söndags startade Tea och jag i Workingtest nybörjarklass för andra gången. Det varr SSRK Östra som anordnade på Lidingö och jag hade blivit förvarnad om att detta prov oftast är svårare och att domarna är hårdare än vanligt. Detta för att det är så många startande hundar (i min klass 60 stycken) så domarna måste dra poäng för minsta lilla fel för att kunna skilja ekipagen i listan.

Dagen innan hade det som alla vet snöat och varit riktigt busväder men denna dag sken solen. Vi startade med en markeringsruta. Det var en fotsträcka på ca 10 meter och sen kom ett skott och ett kast mot en liten höjdkant i en dunge. Tea klarade den galant och vi fick 18 poäng av 20 möjliga. Jag vet faktiskt inte vad domaren hittade för fel att dra 2 poäng för men som sagt de var tuffa. Nästa ruta var en markering i skogen snett åt hö och där kom det störning från vä i form av en massa "kvackande". Tea kollade ljuden men sen vände hon fokus mot skytten och ut dit kastet kom.   Hon sprang ut men hittade inte dummien direkt, jobbade bra med näsan dock och fick in den efter en stund. När hon lämnat den blev hon lite busig och hoppade på domaren och vi ramlade raskt ner på 15 poäng. Vår tredje ruta var ytterligare en markering i skogen som hon klarade bra. Återigen var hon lite olydig efter leverens men vi fick 18 poäng. Fjärde rutan var på ett öppet fält där dummien hamnade helt utan referenspunkter. Där var det också en fotsträcka innan. Den rutan är jag jättenöjd med. Tea löste den bra trots att kastet hamnade ganska nära kastaren och fotsträckan gick också bra. Tyvärr en aning olydnad där också efter att hon lämnat dummien men även där fick vi 18 poäng. På vår sista ruta stod man i en liten skogsdunge och kastet kom på öppna fältet nedanför. Tea gjorde ett jättebra jobb men fick för sig att hon skulle lämna dummien till domaren istället för till mig. Jag fick rya i åt henne och fick in dummien men den missen gjorde att vi ramlade ner på 15 poäng.

Sammantaget är jag jättenöjd med lilla fröken. Jag saknar ju helt rutin på det här och Tea är ju fortfarande väldigt ung. Hela miljön är ju spännande för henne med domare och funkisar runtomkring. Jag märkte ju att det genomgående var stadgan efter jobbet som brast och då är det bara att gå hem och träna på det.  

Nästa mål vi har i sikte är B-prov som vi är anmäld till om 2 veckor. Där har vi massor kvar att träna men som sagt det är ju 2 veckor kvar.

Etza börjar gå mer och mer på tassen och jag har börjat ha henne lite lös mellan varven. Jag har dock inte släppt båda hundarna samtidigt än för jag vill inte riskera att det blir race. Nu ska jag börja öka längden på hennes promenader några veckor och sen tänkte jag få henne att börja springa lite med korta bollkast. Jag tycker att det går framåt så det läker nog som det ska   

Idag var det äntligen 6 veckor sedan Etzas olycka hände. Vi hade tid hos veterinären kl 8 i morse.

Men jag backar bandet. Tänkte ge en liten kort resumé av vad som hänt. Den 23/2 skar alltså Etza sig så illa på något vasst så att både en artär och ytliga ligament samt senor gick av med operation som följd. Mer om det kan ni läsa i förra blogginlägget. 2 veckor senare hade vi återbesök för att ta stygnen och lägga ny skena. Då visade det sig att såret var kraftigt infekterat. Peter (vår veterinär) vågade då inte packa in såret i en ny skena utan det han gjorde då var att böja upp benet i knäleden, tejpa fast det så och ha såret öppet. Vi fick dessutom ny antibiotika och en bakteriedödande och fuktgivande gel att sätta på såret. Etza hoppade omkring på 3 ben i en vecka och ni anar inte hur fort man kan springa på 3 ben. Det fick jag se när hon stack för att jaga Tea under ett obevakat ögonblick. När vi kom tillbaka efter den veckan hade såret läkt och blivit jättefint men man var tvugna att söva henne igen för det gjorde så vansinnigt ont att räta ut benet som ju hade varit tejpat i böjt läge 1 vecka. Etza skrek så att det ekade ut i väntrummet. Usch vad det gjorde ont i hjärtat.

Nåja hon fick en ny skena och Peo och jag började göra oss i ordning för att åka till Prag. Vi skulle vara borta i 4 nätter och Magnus skulle ta hand om Etza. Kvällen innan vi skulle åka upptäckte jag att skenan höll på att glida av. Panik!!! Jag åkte in akut med henne för jag vågade inte röra skenan själv. Väl inne så var det över stängningsdags när vi fick träffa en veterinär. Hon vågade inte heller börja linda av så sent eftersom man kanske skulle behöva söva henne igen och inte hade den tiden. Därför förstärkte man bara det lindade hjälpligt och så fick hon en tid dagen efter. Det var med blandade känslor jag åkte till Prag och Magnus följde med Etza till vet. De sövde henne igen och satte om skenan. Då fick hon en riktig parabol som halskrage eftersom Magnus sett hur påhittigt Etza hade tryckt ner den tidigare kragen så den böjde sig för att på så sett komma åt benet.

Sista dagen i Prag när vi var på väg mot flygplatsen ringde Lena och berättade att hon upptäckt att skenan börjat glida igen. Hon var och rastade Etza medan Magnus jobbade och nu undrade hon hur hon skulle göra. Jag bad henne förstärka med linda tills vi skulle komma hem.

När vi kom hem den kvällen vågade jag ta av hela bandaget och linda om skenan med hjälp av Magnus.

Det här var 2 veckor sedan och efter det har faktiskt fanskapet suttit.

Idag var det alltså dags att ta bort skenan. Jag var rätt nervös och det var inte smärtfritt för Etza. (Matte hade ju tejpat i pälsen, men så satt det oxå) Hon behövde i alla fall inte sövas och det hela gick fort. Nu ska vi ta det lugnt med bara korta koppelrastningar i 2 veckor till. Efter det ska jag öka på tiden långsamt och sedan börja släppa henne. Än så länge har hon bara markerat lite med det skadade benet hon stödjer inte på det utan hoppar mest på 3 ben. Peter sa att det är helt normalt efter 6 veckor i skena. Hon kommer succesivt att börja stödja på det. Han säger att det är läkt nu och att detta kommer att gå bra. Jag hoppas och tror att han har rätt.

Det kan gå fort om man har otur.

I onsdags åkte jag ner till klubben för att träna lydnad med bästa Engsbodagänget. Jag kom fram trots att det var kanonhalt och de varnade på radion hela vägen för blixthalka. Dock insåg jag snart att det inte var riktigt läge att parkera på stugparkeringen som var en riktig isbana. Därför ställde jag mig en bit ifrån klubben och tog med mig båda hundarna ner. Jag hade inte rastat av dem så de fick springa lösa och busa. Vi gick ner till bakplanen för att se om man kunde vara där och träna eftersom framplanen var full med blankis. När vi gick tillbaka mot stugparkeringen för att möta upp några träningskompisar som trotsat halkan och parkerat där upptäckte jag att det var blod i snön. Först trodde jag att någon av tjejerna hade börjat löpa men snart insåg jag att blodet kom från Etzas tass. Hon satt en liten bit längre fram och slickade sig. När jag kom fram såg jag ett riktigt fult skärsår på hö fram alldeles ovanför tassen (typ handled) där det bara vällde fram blod. Jag greppade med handen som tryckbandage och ropade till Lisbeth och Ann som var närmast. Ann sprang efter förbandsväskan och vi lindade på ett tryckbandage. Sen tog vi oss upp till bilen som ju stod uppe vid radhusområdet. Jag försökte bära Etza först men insåg snart att det var lättare för både henne och mig att hon hoppade på tre ben. Lisbeth hjälpte mig med Tea. Tack Lisbeth och Ann för hjälpen.  

Jag åkte så fort jag vågade i halkan till Arninge Djursjukhus. Där fick vi komma in direkt. När veterinären lossade mitt tryckbandage så bara vällde det fram blod. Hon insåg snabbt att här var det bara att lägga nytt tryck, sätta en kanyl med dropp och sedan förbereda för operation. Kirurgen kom in och kollade Etza. Han ville att hon skulle gå ner i varv då hon var väldigt stressad och han ville också att hon skulle få i sig lite mer vätska inför operation. Därför fick jag sitta med henne på rummet och de kom och kollade av henne med jämna mellanrum. Tryck och puls låg ganska stabilt men efter ca 1 timme började trampdynan bli kall. Hon hade naturligtvis inte så mycket cirkulation ner där pga trycket så man beslutade att lossa på förbandet en kort stund. När de gjorde det så vällde blodet snabbt ut igen och man tog raskt beslut om att ta in henne till op direkt.

Jag lämnade Arninge med hemska känslor. Sist jag lämnade en hund på operationsbordet (Wilmer) så fick jag senare hämta ett tomt koppel. Mitt förstånd sa mig att det här skulle gå bra men kroppen kände på ett annat sätt. Märkligt ändå hur man reagerar.

Veterinären ringde senare på eftermiddagen och berättade att själva operationen hade gått bra men att samtliga ytliga böjsenor och ligament var helt av. Därför hade man sytt ihop dem och sedan lagt en skena så att hon inte ska kunna böja och belasta benet när hon går. Den skenan ska Etza ha i minst 6 veckor. Sen blir det rehab på det och det kommer nog att ta lång tid innan hon är återställd.

Jag fick hämta hem henne vid sjutiden på kvällen och Etza visste inte hur fort hon skulle lämna stället. Jag fick också veta då att själva operationen hade varit lite dramatisk när Etza tappat både tryck och puls. Det var inte så långt ifrån att jag förlorat henne.  

Nu gick ju allt bra ändå och Etza börjar vänja sig vid att bara kunna markera med sitt högra framben när hon går. Vi har blivit ordinerade lugn, antibiotika, smärtstillande, samt att kolla att det finns värme i trampdynan och att det inte blir dålig lukt från såret. Dessutom ska jag tempa henne varje dag en vecka och genast ta kontakt med vet om hon får feber. Rimadylen tycker hon smakar jättegott och antibiotikan får hon ihop med köttbulle så medicinstunden verkar det som hon ser fram emot. Däremot är det inte så kul att ta tempen varje dag men hon står ut med det också. Min duktiga lilla tjej. Tratten var pest och pina så jag köpte en krage istället och det funkar mycket bättre.

Nu hoppas jag på snabb läkning och att vi förskonas från komplikationer.

Jag har ingen aning om vad det var som skar Etza så illa. Jag har varit runt och kollat där det hände men kan inte hitta nåt speciellt. Kanske var det bara så att hon kom i hög fart mot en vass iskant? Ja det lär jag inte få reda på men som sagt fort kan det gå när man har otur....

I fredags styrde ett stort gäng kosan mot Rättvik och deras lydnadstävling i lö-sö i stora körhallen. Vi var sammanlagt 19 personer och en hel drös hundar och vi hade himla trevligt. Det är så skoj att komma iväg så där och man kan lugnt påstå att Engsbodagänget dominerade både lydnadsplanen och läktaren.

Jag hade anmält Tea till ettan båda dagarna för säkerhets skull men hoppades naturligtvis på att slippa tävla söndag. Vi lottade på plats och jag drog sista startnumret nr 18. Platsliggningen gick bra. Tea låg hela tiden även om jag tyckte att hon nosade en hel del. Domaren drog dock inget för det och vi fick vår tia. Typiskt nog var tandvisningen i anslutning till själva programmet. Jag tycker inte om det för jag vill ha glatt fokus på min hund inför linförigheten och behöver ju dämpa min sociala glada flattetjej inför tandvisningen. Domaren tyckte att Tea var lite olydig när hon inte ville sitta still utan helst hälsa lite mera närgånget så hon fick bara en 6a på detta moment. Sen startade en mycket blandad linförighet. Jag är egentligen inte alls nöjd med det för hon kan så mycket bättre, men jag inser ju också att hon är så ung och inte riktigt orkar hålla ihop det hela. Vi varvade totalt ofokus och tom luktande med ett glatt och trevligt gående. Domaren gav oss en sjua och vi fick position och nosar som kommentar. Sen kom två 10or på rad i läggandet och inkallningen. Duktig tjej! I ställandet tog hon tydligen steg efter att jag kommenderat så där åkte vi ner på en sjua. Vi fick även kommentaren förarhjälp och jag vet faktiskt inte om jag dk-ade henne vid kommandot eller om jag hade en axel/arm vid sättandet. Apportering var nästa moment och där fick vi en 8a då hon tuggade en del. Det hade jag förväntat men hon satt i alla fall still och det är jag nöjd med.  Vi avslutade med en 10a på hoppet och en 8a på helheten. I kommentar till helhetsbetyget står det: Olydnad, Mycket glädje. En rolig kommentar som stämmer väldigt bra. Mellan momenten varvade hon med att nosa, hälsa på tävlingsledaren, göra flattehopp etc. Jag fick jobba en hel del för att fokus skulle komma tillbaka till mig men när hon väl gjorde det kunde jag jobba med förberedelser och fokus inför och i momenten. Hon är ju så ung och det känns faktiskt riktigt bra när jag fått lite eftertanke och kunnat analysera det hela. Jag kunde belöna med att glatt springa ut från planen och kasta bollen  och även mata godis. Hon var jätteglad när vi kom ut och busade och jag hoppas att det ger ett bra minne till nästa gång. Själv var jag väl lite irriterad på linförigheten och det tog en liten stund innan jag fattad att vi klarat oss, men när jag väl gjorde det började förstås tårarna att rinna. Sammanlagt fick vi 171 poäng och vi landade på en delad 3eplatsav 18 startande! Vann gjorde Emma med Zingo och de tog sitt LP1.GRATTIS!! Jag tror att de fick 179 poäng. Lotta Z med 8-åriga sköna Lakka hade lovat sluta röka om hon fick 175 poäng. Nu landade hon på 173 och blev därmed tvåa. (Ciggen blir dock kvar). Karin Cleeve och Tuva gjorde också ett fantastiskt program. 165 poäng med en nolla på ställandet!!!

Söndagen tillbringade jag på läktaren som avslappnad åskådare. Det var så skönt att inte behöva tävla. Nu fokuserar vi på tvåans moment. Slipper då våra två sämsta moment tandvisning och ettans tryckta apportering. Känns bra.

TACK ALLA VÄNNER I DET SKÖNA ENGSBODAGÄNGET FÖR EN ALLDELES PERFEKT HELG!!

Det börjar bli dags att sammanfatta året som gått. 2011 har varit ett händelserikt år med en ny medlem i flocken att lära upp och träna. Jag ångrar inte en sekund att jag skaffade Tea. Det har varit jättekul och vi kommer förhoppningsvis att ha många lyckosamma stunder både på tävlingsplanen och i vardagen. Etza har blivit roligare att träna med. Lite konkurrens har inte varit fel där inte. Det är också kul att se att hundarna verkar trivas ihop och ha glädje av varandra.

Målsättningen för 2011 har jag ju inte nått upp till riktigt men jag har gjort några tappra försök. Vad gäller Etza så hade jag som mål att ta ett förstapris i lydnadsklass elit. Jag har tävlat några ggr under året men har i ärlighetens namn inte ens varit i närheten. Nu har vi gjort ett långt tävlingsuppehåll och vi tränar på bara för att det är skoj. Jag tycker nog att hon börjar funka något bättre igen men har ännu inte bestämt om vi ska ut på tävlingsplanen något mera. Kanske, kanske startar jag henne i Rättvik första helgen i februari. Jag kommer att sätta upp samma mål för 2012 i lydnaden, mest för att jag inte riktigt känner mig färdig med henne och så gärna vill....

Jag hade också som mål att starta lägrespår med uppflyttning till högre som målsättning i den tävlingen. Där landade vi också platt. Vi startade det gjorde vi men vi kom aldrig runt spåret. Surt var det men jag vet att det beror på att vi inte gått tillräckligt med spår där föraren varit okänd för oss. När jag lagt spåret går hon ju som en klocka. Målsättningen får bli kvar 2012.

Den enda målsättning som jag tycker att jag lyckats komma en bit på väg i är den sista vi hade. Att jobba med uthållighet och fokus. Det har vi gjort och under träning kan faktiskt fria följet se riktigt snyggt ut. Etza fokus har även blivit betydligt bättre. Återstår bara att testa i tävlingsmiljö. Aha!! Jag måste ju tävla igen, bara för den sakens skull.

Vad gäller målsättningen med Tea så har jag nog kommit lite närmare att lyckas. Det första var att jobba med kontakt och följsamhet. Målet där var att Tea ska välja mig i alla lägen. Vi är väl inte 100 procentiga men faktum är att det går väldigt bra. Nr 2 var att jobba med passivitet. Att Tea ska kunna sitta tyst och stilla när andra jobbar. Det gör hon faktiskt. Aningen förväntansgnäll kan det komma någon enstaka gång men det är inte ofta. Nr 3 var att jobba in momenten i lydnadsklass 1 och nr 4 var att starta på tävling. Vi har inte kommit till start men ska debutera i Rättvik första helgen i februari. Momenten kan hon så håller bara jag ihop det hela så ska det gå vägen.

Jag hade också skrivit att min största utmaning för året var att lära mig mer om jaktträning. Det har jag gjort. Jag har otroligt mycket kvar att lära men måste säga att en helt ny värld har öppnat sig för mig. Det är ju så roligt. Dessutom så startade jag Tea i nybörjarklass på ett workingtest i oktober. Det gick så bra så att vi blev uppflyttade till öppenklass nästa år. Det ingick inte i min målsättning för 2011 att starta så det får jag ju se som stort bonus på ett härligt hundår med två härliga tjejer.

Ny målsättning för 2012 ska strax formuleras och den kommer ni att hitta på hemsidan. 

Tack för detta år kära hundvänner och alla andra.

Jag önskar er alla Ett Gott Nytt ÅR

Jag har haft en intensiv och fantastiskt rolig helg.

I fredags kom Tina och hämtade mig klockan 07.00 för avfärd till Sörmlands Hundskola i Flen som drivs av Håkan och Karina. Där skulle vi farttesta Stormkullen. FART test står för Fågelhundens ARbets Test. Man testar bl a: Tillgänglighet, bytesintresse/hantering, problemlösning, jaktlust, upptäcktsförmåga, miljöpåverkan, rädsla, aggression, avreaktion, passivitet. Efter testen så går man noga igenom vad hunden har visat och man får verktyg för att träna på sånt som kanske inte är önskvärt.

Det började med hantering av en för hunden okänd person. Efter det så blev det hagen, problemlösning. Hagen innehåller 3 öppningar. 1 enkel lite större lucka rakt framifrån, en smal öppning på baksidan och en krypingång på sidan. Man skapar intresse genom att kasta in en dummie och sedan ska hunden ta sig in och hämta den. Sen stänger man luckorna vartefter och hunden får lösa problemet att ta sig in. Här tittar man ju även på bytesintresse, hur de griper föremålet, hur de behåller det, om  de är miljöpåverkade, koncentration och rationalitet. Dessutom är det ju önskvärt i alla moment att hunden är tyst och lugn  både när de arbetar och mellan momente
 
 

En liten film på Lakritz och hagen arbetet. Notera att hon finner en egen lösning på problemet  

Efter hagen var det dags för bläckfisken. Ett för hunden okänt byte dras i lina förbi där man står och hunden ska upptäcka, jaga och hämta bytet. Sen gör man om det hela och hunden får då lite motstånd när den ska bära hem bytet och då tittar man på kamplusten. Här nedan kan ni se Lakritz första och andra försök.

Sedan är det dags för Gropen. Det är en nergrävd hink täckt med lite granris. Man börjar med att kasta en pytteliten dummie mot gropen och hunden får leta rätt på den. Sen går Håkan ut och lägger dummien i gropen hunden ska alltså ner med nosen i hinken och hämta upp den. Till sist lägger man tomt, för att se om hunden jobbar vidare när den inte hittar nåt. Då avslutar man också med att kasta ut dummien när hunden är bortvänd för att den ska lyckas.

Här kommer ett långt klipp på Lakritz när hon gör alla 3 delarna i Gropen.

Sista momentet är skrämsel. Det kommer en trägubbe med stora vita ögon glidande genom skogen. Man tittar på rädsla, förmåga att jobba sig ur situationen, dådkraft, nyfikenhet och man är väldigt noga med att låta hunden avreagera. Ingen hund får gå därifrån innan man har förvissat sig om att den är trygg och har släppt all rädsla.

Hur gick det för kullen då? Genomgående för kullen är att det är en kull med en stor arbetslust och

ett stort föremålsintresse. De är duktiga på problemlösning och inte speciellt miljöpåverkade. Lite ljud kommer från de flesta framförallt i förväntan på bytesaktivitet. Vid skrämslet är de lite fega och har kanske inte den dådkraft man kanske skulle kunna önska. Alla har dock förmåga att avreagera så skulle de träffa fula gubben idag så skulle ingen av dem bli ett dugg rädd. Det har Håkan sett till. Dessutom har vi alla fått verktyg för att jobba med rädslor och förstärka dådkraften. Vi har även fått verktyg till att träna ljudbiten.

Det tog hela fredagen och lördagen att testa kullen. På söndagen hade vi en träningsdag. Vi tränade på de fyra hörnstenarna: Kontakt, Lydnad, Passivitet och Stadga. På slutet av dagen tränade vi stadga med levande duvor. Där ska ju hunden ha stort intresse men de får absolut inte jaga duvorna. Håkan busade lite med oss genom att släppa en duva framför nosarna på våra hundar när vi precis hade haft full koll och just slappnat av för att vi trodde "momentet " var slut. Synd att ingen hade kameran beredd för det såg jättefestligt ut med 3 flattar i luften i kopplets fulla längd. Hem och träna alltså.

Tea då? Ja, i mina ögon var hon naturligtvis bäst i klassen men............det kanske andra ska avgöra  

Vad vi gjorde på kvällarna?? Det är en helt annan historia